I en internationell rankinglista placerar sig Sverige lågt när det gäller e-demokrati. Ett tydligt bevis är att Guldlänken, priset för ”de mest innovativa e-tjänsterna för medborgare och företag”, faktiskt slutat nominera kandidater i kategorin ”e-demokrati” efter 2003.

Det trots att Sverige är en av toppnationerna när det gäller nätanvändning. Det i sig borde skapa goda förutsättningar för medborgardialog via nätet.

Det har visserligen gjorts ett halvt dussin utredningar och betänkanden om aktivering av demokratin alltsedan 1999. På framför allt regional och kommunal nivå har en hel del tjusiga visioner beträffande e-demokrati figurerat. Men det praktiska utfallet har inte motsvarat de svassiga Powerpointpresentationerna.

– Det som generellt saknas är politisk vilja och resurser för att prova ute i verkligheten. Här spelar också den starkt konservativa statsvetarkåren en återhållande roll. Man vill eller vågar inte ta ens små steg utanför den traditionella spelplanen, där politik är synonymt med partier och parlament, säger Lars Ilshammar, historiker och it-forskare som lett forskningsprogrammet DemoIT vid Örebro universitet och en departementsutredning om e-demokrati.

Men läget är inte nattsvart längre. På kommunnivå har en undersökning visat att det framför allt är äldre manliga beslutsfattare som är ointresserade av e-demokrati, medan yngre män och kvinnor i alla åldrar visar större öppenhet.

Ganska många kommuner har självmant öppnat för medborgardialog, medborgarförslag, insyns­vägar, rådslag, medborgarpaneler, direktsändning av kommunmöten på nätet och e-demokrati kopplad till fysiska stormöten.

Ett ofta nämnt e-demokratiexperiment är det i Kalix kommun, där medborgarna dras in i kommunala ärenden under flera skeden av förberedelseprocessen för ett beslut. I Bollnäs, som har en stark e-demokratisk profil, kan allmänheten under en halvtimme delta i kommunfullmäktiges sammanträden och ge skriftliga förslag eller ställa frågor till politikerna. I Sigtuna kommun sker återkommande rådslag, i år med fokus på kommunens seniorer.

Den vanligaste varianten av e-demokrati är medborgarförslag, som kommuner kan införa enligt Kommunallagen. Men bara om de vill. Enligt en undersökning gjord av tidningen Dagens Samhälle har cirka två tredjedelar av kommunerna och tio landsting gjort det. Totalt har drygt 9 000 medborgar­förslag lämnats in. Mest tar de upp närmiljöfrågor som gatubelysning, nedskräpning, vägar, snöröjning, lekparker och liknande.

– Men det kan ta lång tid att få svar på förslaget, först ska det lämnas till fullmäktige som i regel överlämnar till kommunstyrelsen eller berörd nämnd att besvara, säger Elin Johansson, informatör i Ulricehamns kommun.

Förslagen publiceras på kommunens webbplats när de behandlats i fullmäktige. Det är inte aktuellt att lägga ut besluten kring medborgarförslagen.

– Vi har inga rutiner för det i dag, säger Elin Johansson.
Vad förslagen leder till verkar vara en allmän mörkzon. Vanligt är, enligt en kommunsekreterare i en annan kommun, att förslagen varken bifalls eller avslås utan ”beaktas i det fortsatta arbetet”.

Bara en av sex kommuner ger invånarna möjlighet att ta del av fullmäktiges möten på nätet. Ett av tre landsting gör motsvarande. Region Skåne låter också allmänheten chatta med regionråden på angivna tider. Men sådana möten får bara tittarskaror när något stort är på gång, som nedläggning av sjukvård eller fallet med sd-politikern som blev tungan på vågen i Upplands-Bro. Annars är antalet tittare få, cirka 40–50 per sändning.

Ytterst få kommuner tänker på att ungdomar är flitiga nätanvändare.

På en sajt som heter Mötesplatsen kallar Ida Lindman, barnombudsman i Uppsala, ungdomar till fysiska möten med politiker om frågor som angår dem, exempelvis skolan, sextrakasserier och fritidsliv. Jönköpings kommuns webbplats har en Öppen kanal för ungdomar, där de kan kommunicera med kommunens politiker och tjänstepersoner.

Det finns också en jumboliga av nära hundra kommuner där man inte alls gjort några allvarliga e-demokratiska försök. Dit hör stora kommuner som Göteborg, Malmö, Helsingborg och Västerås.

En del politiker i jumboligan är direkt negativa. Fullmäktiges socialdemokratiska ordförande i Katrineholm säger till Dagens Samhälle att medborgarförslag gör det svårare att rekrytera männi­skor som vill jobba politiskt.

På Landstinget i Halland finns en rädsla för särintressen.
På det rikspolitiska planet syns väldigt lite e-demokrati. Vad gäller riksdagen händer i vart fall något. På stadsbiblioteken i Göteborg, Malmö, Sundsvall och Umeå arrangerar riksdagen regionala ”riksdagshörnor”, där folk på bestämda dagar kan få träffa lokala riksdagspolitiker. Och regeringens webbportal är prydlig och informerar ganska bra om vad som är på gång. Men inte sysslar Rosenbad med sådana krumsprång som Downing Street, där man nu även kan följa Gordon Brown via Twitter.

Kommer e-demokratisk kommunikation att ersätta fysiska folkmöten? Knappast helt. Ida Lindman i Uppsala anser att e-möten är svåra att arrangera.

– Mitt intryck är att ungdomarna som kommer på Mötesplatsen uppskattar det fysiska mötet och det är också en del av poängen. Att unga ska få träffa politiker i verkligheten för att få en bättre bild av dem, säger hon.

Men kanske alltsammans mest handlar om skendemokrati? Lars Ilshammar utesluter inte det:

– Jag tror att det är ett stort problem. Om ett demokratiskt engagemang ska skapas och upprätthållas måste medborgarna få något slags konkret bevis på att deras åsikter leder till resultat. Annars tröttnar folk snabbt, vilket också skett, tror jag.

Vad gäller e-röstning så visar en undersökning av Finansiell ID-teknik att 74 procent av dem som använder Bank-ID kan tänka sig att även rösta i allmänna val med e-legitimation. Det är upp till politikerna att ta ett beslut i den frågan.