Av
| 
Fungerar det verkligen? Besökare på Intel Development Forum undersöker riggen för trådlös överföring av elektricitet.
Intel ska satsa på trådlös elöverföring. Så har det stått i tidningarna.
Trådlös elöverföring skulle förenkla tillvaron, och Intel är inte känt för att satsa på hokus-pokus – men vad är det här för något?
Nyheten är ingen nyhet, visar det sig.
Jo, det är en nyhet att Intel är intresserat av trådlös elöverföring, men tekniken som Intel ska använda var en nyhet i början av 2007.
Det var då som en grupp forskare på Massachusetts Institute of Technology, MIT, visade upp en 60-watts glödlampa som lyste utan tråd. Den fick sin ström genom luften från en strömkälla två meter bort. 60 procent av energin gick förlorad, men 40 procent nådde glödlampan, och lampan lyste.
I stort sett samma experiment upprepades i slutet av augusti på Intel Developer Forum i San Francisco av Intels tekniska chef Justin Rattner.
MIT kallar tekniken för witricity, kort för wireless electricity. Intel kallar det för wireless resonant energy link, förkortat wrel.
Inte heller MITs nyhet var någon nyhet, påpekade förståsigpåarna, eftersom det fysiska fenomen som MIT-forskarna utnyttjar, resonant induktion, har varit känt i 100 år.
Inte heller praktisk användning är något nytt.
Resonant induktion används nämligen sedan 1960-talet för att driva pacemakers. Batteriet sitter lättåtkomligt under huden, medan pacemakern finns inne i kroppen vid hjärtat. Strömmen överförs med resonant induktion. En fördel med den lösningen är att det inte uppstår något elektromagnetiskt fält, som det skulle göra om man använde vanlig induktion. Vanlig induktion används i transformatorer och för kontaktlös uppladdning av eltandborstar.
Den elektriska energin passerar genom kroppen utan att påverka den nämnvärt. Det blir ingen så kallad strålning. Det trådlösa är alltså också spårlöst.
Den spårlösa trådlösa elektriska energin är möjlig tack vare ett fenomen från kvantfysiken som kallas för tunnling. I kvantfysikens värld kan en partikel ”hoppa” från ett ställe till ett annat. De allra minsta partiklarna, som elektroner och fotoner, kan gå genom väggar. Extremt tunna väggar, men ändå. Det är som om det fanns en tunnel, därav namnet.
Det här kan låta esoteriskt, men om det inte fanns tunnling skulle det inte finnas halvledare, och om det inte fanns halvledare skulle det inte finnas transistorer. Och det gör det ju. Så tunnling är ett fenomen som fysiker har kunnat hantera i decennier.
Forskarna på MIT, ledda av Marin Soljacic, har alltså inte upptäckt något radikalt nytt, men de har onekligen demonstrerat en slående tillämpning av ett känt fenomen.
Kan man få en glödlampa att lysa utan sladd bör man också kunna ladda upp, eller driva, en dator eller mobiltelefon utan sladd.
Marin Soljacic kommer förresten från Kroatien, samma land som den legendariske uppfinnaren Nikola Tesla som för 100 år sedan experimenterade med trådlös överföring av elektricitet.
I en intervju med New York Times spekulerar Intels Justin Rattner i att vi i framtiden kan bygga in resonant induktion i diskbänken och andra ytor.
– Du ställer bara ner espressobryggaren så har den ström.
Flera företag har lanserat tekniker för trådlös uppladdning av mobiltelefoner och annat, men de teknikerna fungerar inte på håll. Det är så kallad kontaktlös uppladdning. Man slipper sladd, men det som ska laddas upp måste läggas på en speciell platta.
Och eftersom resonant induktion inte alstrar något elektromagnetiskt fält behöver man inte bekymra sig för störningar på annan elektronisk utrustning. Det är bara alldeles intill sändare och mottagare – på några millimeters håll – som det uppstår ett fält. Hälsoriskerna blir små eller obefintliga.
Det krävs finlir. Sändare och mottagare, som består av trådspolar där trådändarna möts i kondensatorer, måste vara noggrant avstämda. Jämför med hur tonen från en stämgaffel kan få en annan stämgaffel att låta, men bara om de två stämgafflarna ger samma ton. Det finns alltså en anledning till att denna typ av induktion kallas för resonant.
Inte nog med det. Energiöverföringen fungerar bara på bestämda avstånd, som är jämna delar av den elektromagnetiska vågens våglängd. På avstånd som är längre än våglängden avtar effekten snabbt.
I kommentarer till MIT-forskarnas experiment påpekas att glödlampan var fast monterad, trots att en trådlös glödlampa borde vara lätt att flytta.
Hade det fortfarande fungerat om man flyttat glödlampan några centimeter, frågar en kommentator och svarar själv att svaret troligen är nej – för om det hade fungerat hade forskarna förstås visat upp det också.
Intresset för trådlös uppladdning av elektroniska prylar blir nog inte så stort om användarna måste placera sina prylar på exakt rätt ställe. Meningen är ju att vi ska få större rörelsefrihet än med en elektrisk sladd, inte mindre.
Ett annat problem är att spolarna är alldeles för stora för att passa i en bärbar dator eller mobiltelefon, men miniatyrisering är något som elektronikindustrin är expert på.
Det återstår alltså mycket utvecklingsarbete innan trådlös elektricitet kan bli lika lätthanterligt som, säg, wi-fi.
Kanske slutar Intels satsning på halva vägen: vi får ladda upp mobiltelefoner, mp3-spelare, kameror och bärbara datorer med vanlig induktion. Som eltandborstar. Beprövad teknik som bara behöver standardiseras och produktifieras.
Men det kan bli roligare än så.
Marin Soljacic är en seriös vetenskapsman och Intel är inte känt för att satsa pengar på sådant som inte fungerar. Kanske kan vi om fem tio år ställa ifrån oss våra bärbara datorer på kafébordet och få ström lika enkelt som vi får internet.
Vem tycker du är
OBS! Denna artikel är mer än tio dygn gammal och är därför stängd för vidare debatt.