Computerspiel Museum i Berlin med kuratorn Andreas Lange i spetsen har under de senaste åren producerat ett antal utställningar som undersöker förhållandet mellan datorspel, kultur och konst. Ett av de största projekten är vandringsutställningen Pong Mythos från 2006 som berör både kulturen, historien och tekniken bakom Pong. Utställningen innehåller dessutom Ponginspirerade verk av 30 internationella konstnärer.
Till spelmässan GC-Art 2008 i Leipzig i slutet av augusti hade museet skapat en specialutställning för att fira 30-åringen Space Invaders. En av dem som medverkade var Space Invader, ett alias för en konstnär med okänd identitet som ”invaderar” städer runt om i världen. På varje plats som konstnären besöker skapar han gatukonst, små mosaiker på husväggarna med karaktärer från Space Invaders.
Det sägs att Tomohiro Nishikado var inspirerad av filmen Star Wars, som kom 1977, när han skapade Space Invaders. Under 1970-talet var det hotet från världsrymden, kalla kriget och atombomben som oroade människorna. Nuförtiden är det terrorister vi är rädda för. Den amerikanska konstnären Douglas Edric Stanley har i sin version av Space Invaders använt sig av attacken mot World Trade Center som bakgrund. De ondskefulla rymdmonstren sänker sig ner mot de två tornen och det gäller för besökarna att skjuta ner monstren.
Besökarna styr missilerna med sina kroppar genom att förflytta sig längs en horisontell linje och handen fungerar som avfyrningsknapp. På så sätt är det ett socialt konstverk – besökarna måste hjälpas åt för att skydda tornen. Men konstverket ger också en ganska mörk syn på tillvaron. Precis som i det riktiga Space Invaders kan du aldrig vinna. Våg efter våg av rymdvarelser dyker upp, snabbare och snabbare rör de sig mot marken, och till slut förlorar du oavsett hur skicklig du är.
Man kan fråga sig varför ett spel som Space Invaders överlevt så länge och fortfarande kan inspirera konstnärer. Space Invaders framstår som ett slags förenklad symbol för det universella temat om kampen mellan det goda och det onda, ordning kontra kaos.
I början marscherar rymdmonstren i symmetriskt ordnade led och skydden står intakta. Allt eftersom spelet framskrider fragmenteras missilskydden, monstren sprängs och leden tunnas ut. Kampen blir allt intensivare och så småningom sprider sig undergången, förfallet och desperationen bland de stridande. I en evig cykel upprepas samma scen i ett allt högre tempo utan slut.
Spelet Pong har överlevt mycket tack vare att det är lika enkelt som genialt. Frågan är om ett spel kan blir mer estetiskt fulländat? Pong är två rektanglar och en cirkel, men inspirerar fortfarande mängder av konstnärer till att skapa kreativa lösningar och uttryck.
Läs mer om utställningen
Se fler av Guillaume Reymonds filmer
Vem tycker du är
OBS! Denna artikel är mer än tio dygn gammal och är därför stängd för vidare debatt.