Så länge ens ambitioner begränsar sig till det som faktiskt går att göra med en minibärbar så är Acers maskin onekligen ett riktigt bra val.

Men precis som de flesta andra datorer i den här storleken saknar den förstås en hel del av det man normalt sett finner på en bärbar dator, till exempel cd/dvd-spelare och bluetooth. Samtidigt är det givetvis en uppoffring man får vara beredd att göra om man nu vill ha en maskin som verkligen kan kallas ultraportabel.

Jag har hårdtestat modellen med Windows XP och 150 GB hårddisk, den modell som sannolikt blir populärast i julhandeln. Dels eftersom den rymmer hyfsat mycket data, dels för att den bygger på ett OS som de flesta av oss kan hantera i sömnen.

Aspire One A150 går också att få med Linux och flashdisk, men den varianten rymmer inte ens en tiondel så mycket som XP-versionen.

Så hur bärbar är den? Extremt, skulle jag vilja påstå. Den här burken är rent av definitionen av ordet bärbar med sin imponerande matchvikt på blott 1,3 kilo. Skärmstorleken på 8,9 tum gör den dessutom allt annat än skrymmande. Faktum är att man knappt skulle märka om den trillade ur ryggsäcken. Att ha den i knät tynger inte mer än en stor bit frigolit.
Visst, den kan upplevas som aningen plastig när man greppar tag i den, men det är förstås också en förutsättning för den låga vikten.

Trots det ser den förvånansvärt stabil ut. Det visuella intrycket är nämligen allt annat än plastigt, tack vare en sober metallicfinish och relativt läckra linjer. Med undantag för HPs Mini-Note är det här onekligen den snyggaste minibärbara datorn på marknaden just nu.

Det är rätt bra tryck i skärmen, och även om den blanka ytan framför innebär en del reflektioner i starkt belysta miljöer är det inget som irriterar nämnvärt. Färgåtergivningen är fullt godkänd och kontrasten är bra.

Tangentbordet är ännu en källa till glädje. Det känns näst intill som ett fullstort tangentbord, något vi verkligen inte är bortskämda med i den här klassen, och såvida man inte har tassar snarare än händer blir man snabbt bekväm med det. Det fjädrar förvisso lite i mitten, men inte så mycket att det irriterar.

XP Home, som kommer förinstallerat på datorn, flyter trots de blygsamma specifikationerna på alldeles utmärkt, och maskinens Intel Atom-processor på 1,6 GHz och 1 GB internminne räcker mer än väl till för förvånansvärt avancerade uppgifter.

Jag upplevde inga som helst problem med att vare sig redigera tunga bilder i Photoshop eller ens köra spel. De mest grafiktunga nya spelen blir självklart omöjliga att köra med så här lite kraft under huven, men väljer man ett spel med några år på nacken går det som en dans, och spel lär väl inte heller vara huvudanledningen till att skaffa en sådan här maskin. Det viktiga är att det funkar över huvud taget.

Att köra flera program samtidigt innebär inga protester heller. Jag kunde lätt hålla Excel, Word, Itunes, Winamp, Photoshop och Mozilla Thunderbird igång samtidigt som jag lät en divx-film rulla i VLC och McAfee jobbade med uppdateringar. Maskinen för tankarna till en glad liten hundvalp som förtjust leker med allt man kastar till den.

Som arbetsredskap och underhållningsmaskin på resande fot är den här burken med andra ord lysande. Men visst har den sina tillkortakommanden gentemot några av konkurrenterna, inte minst Asus Eee-serie. Den ena faktorn är batteri­tiden.

Efter första laddningen fixade Aspire One en drifttid på två timmar och 20 minuter. Ett par laddningar senare hade kapaciteten hittat sin nivå någonstans runt två timmar, och det är om man är snäll mot hårdvaran och inte kör allt för många program på en och samma gång. Det är på tok för lite, och ett extra batteri känns som en nödvändighet.

Dessutom är styrplattan direkt kass och de sidomonterade klickknapparna en källa till enorm frustration innan man hittat metodiken för att bemästra dem. Det hade varit långt mer ergonomiskt och användarvänligt att placera knapparna under styrplattan, snarare än vid sidan om den.

Till råga på allt så är knapparna lite tröga att trycka ner. Efterhand utvecklar man en förmåga att styra pekdonet med både vänster och höger hand, med högerfingret på plattan och vänstern som knappdomptör. Inte världens mest effektiva sätt att jobba, men det lägger åtminstone band på den värsta frustrationen.

Sammanfattningsvis är det här trots allt en oerhört funktionell och snygg maskin i förhållande till priset.

Under hela testperioden med daglig drift under en månads tid hängde den sig inte en enda gång, trots diverse provocerande manövrar och processortunga utmaningar. Stabilt.

Styrplattan lär man sig leva med, och hade bara batteritiden varit lite bättre vore den omöjlig att tampas med för konkurrenterna i dagsläget, speciellt som de nyare varianterna även har inbyggt hspa och därmed är så kompletta ett sådant här komplement kan bli.